lisad

I DN idag finns en artikel med rubr "Lyssna bättre på barnen som drabbas av familjevåld" som går ut på att socialtjänst och domstolar inte tar sina arbetsuppgifter på tillräckligt stort allvar i denna fråga. Det står bl a i artikeln att ena dagen uppmuntras barnen att minnas och ta fram känslor av skräck och förtvivlan som beror på vad de varit med om och några dagar senare ska de klara av att möta den person som har ansvaret för det som barnet upplevt
och dessutom kanske förnekar att detta har hänt!! Man prioriterar inte barnets behov av stöd och hjälp utan man förvänar att barnet ska kunna bygga upp en positiv relation till den misshandlande föräldern. Barnet måste alltså
försöka hantera den motsägelsefulla verklighet som råder. Barn är inte förberedda på att hantera hot och aggression från en förälder, som ju barnet är beroende av, dvs just en av de personer som barnet ska kunna söka trygghet och beskydd hos när fara hotar. Och nu kommer något som jag tycker är väldigt viktigt. En förutsättning för att ett barn ska kunna bygga upp en relation till en förälder som har varit våldsam är att denne tar på sig ansvaret  och skulden för det skedda och att barnet under trygga former ska fö en möjlighet att bearbeta det han eller hon varit med om. Tyvärr menar jag att aldrig erkänner den misshandlande sin skuld, denne kommer med tusen ursäkter och lägger oftast förstås skulden på den misshandlande kvinnan och vad ger det för signal till barnet?
Barnen är de som far mest illa vid våld inom hemmet, de är en del av båda och vill känna positivt inför båda sina föräldrar som de ju är en del av. Konsekvenserna av våld i hemmet kan komma långt upp i livet när barnet eller den då vuxne får svårigheter på ett eller annat sätt. Självmord är säkert vanligt bland de som vuxit upp i ett hem där våld var vanligt.