lisad

Läser i min morgontidning DN en liten notis med rubriken Okej att kalla skånska kräkdialekt. Som till Stockholm för ett bra tag sedan invandrad skånska så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag har till motsats av flera av mina skånska bekanta, som snart talade uppsvenska för att accepteras, behållit mitt skånska idiom. Det finns också olika variationer av den skånska dialekten, varav vissa anses "vackrare" än andra. På tal om trakasserier så sa min första chef i Stockholm till mig, jag var hyfsat snygg då, du är jättefin tills du öppnar munnen! Vad svarar man på såna påhopp? Jag blir stum. Är inte det minsta slagfärdig. Min sambo som är det han skulle säkert hittat på ett dräpande svar men HAN talar förstås uppsvenska och kommer undan trakasserierna. Så, käre Alex Schulman, (om du läser min blogg men det gör du förstås inte) du får gärna kalla skånskan dialekt för kräkdialekt.
Jag är numera osårbar när det gäller min dialekt. Men något som är roligt i Stockholm med att fortfarande tala skånska det är när man träffar på andra som gör det, då känner man sig nästan som släkt och blir lycklig.