lisad

För min del tror jag att det är fel att skylla de flesta självmord på bristande hjälp från psykiatrins vård.  Har en människa kommit så långt att hon eller han inte vill leva längre, så kan ingenting hindra denna eller denne. Det är klart kunde man under lång tid vara i absolut närhet av den självmordsbenägna personen
så skulle man kanske fysiskt kunna hindra självmordet men det är ju omöjligt. Man grubblar ju över denna starka drift att inte vilja leva längre uppkommer hos vissa. Det finns naturligtvis mängder av orsaker att peka på men ändå. Men jag funderar på en annan sak, dödstraff är ju det strängaste straffet anser man
att döma personer till men å andra sidan betraktas ju döden som en lättnad för många. Särskilt då förstås när det gäller äldre, äntligen fick han eller hon ro, slipper sina plågor osv. MEN ingen som har dött, har ju kommit tillbaka och berättat hur det är och vi andra levande kan ju inte sätta oss in i det hela. Jag minns min pappa som jag 14 dagar tdigare pratat med gick jag nu med i en urna, dvs som en hög aska, för att gravsätta honom. Det kändes oerhört strange. Men hur kan döden i ena fallet vara lagens strängaste straff
och i det andra verka vara en lättnad, så att många och många unga väljer den framför livet? Ingen kan väl svara på den frågan.